Gudrun Carlsson

Husse och jag steg upp i ottan igen och reste till Skara BK för att tävla i appellklass spår.
Det regnade och var kallt. All min varma goa päls har matte lagt i papperspåsar i garderoben. Skara BK:s appellplan ligger nästan under vatten, där skulle vi lägga oss och sitta fint under momenten. Nog för att jag kunde ha fixat till lite bättre poäng på dessa ”sitta ned momenten” men efter att ha legat 3 minuter i blöt under platsliggandet var jag inte så värst intresserad att blöta ned mig ytterligare i rumpan. Husse torkade mig i baken och om magen, men mig lurade han inte, jag vet allt varifrån vattnet kom.

När vi skulle ut till våra spår, vi fick nummer 7 som låg längt bort närmast skogen, fick vi veta att det i skogen synts till både älg och vildsvin. Jovisst, jag är viltspårchampion, men nu gällde pinnspår, så jag ”pinnade” på och hittade apporterna. Lämnade över dem till en glad husse. Vi fick 9 poäng, det kom lite dofter från skogen intill.

Så här blev poängen:

Linförighet 8,5/8,5
Framförgående 7,5/9,0

Platsläggande 5,0/5,0
Inkallande 9,0/9,0
Apportering 6,0/7,0
Hopp över hinder 5,0/6,0
Platsliggande 10,0/10,0

Budföring 9,0/9,0
Spårning 9,0/9,0

Totalt 257,5 poäng (gräns för uppflyttning är 224)

När vi kom hem hade vi fest, firade att husse och jag varit så duktiga både under lördagens mentaltest och nu uppflyttning till lägre klass spår och en 2:a placering med fin buckla i pris.

Tass från Ida

Vi har idag tagit steget ut på tävlingbanan. Efter att ha tränat appellklassens lydnadsmoment samt vanliga spår under vintern, våren och sommaren kände jag mig någorlunda färdig att göra ett försök i appellklass spår.

Det har inte blivit speciellt mycket träning med störningar och i tävlingsmiljö, så det var lite spännande hur det skulle fungera. Vi var med på Götene BK:s KM, där fick vi dock lite träning.

Nu var det “skarpt läge” och det började inte speciellt bra. Spåren gick ute på klövermark med kraftig blåst. Jag fick mitt spår nära E20, gick ut det och efter en stund, strax innan vi skulle gå på, såg jag tre rådjur som sprang rakt över spåret och försvann in i en närliggande dunge. Där stod rådjuren och tryckte, eftersom viltstängslen vid E20 hindrade dem att springa vidare. Ida är utbildad eftersökshund och viltspårchampion, naturligtvis fick hon nos på detta och blev ganska okoncentrerad. Men min duktiga spårhund, tog upp mitt spår efter lite slag, plockade alla pinnarna och fick 7,0 / 8,0 på spåret. Det fick man vara nöjd med, flera hundar fick bryta pga den starka vinden och kanske också viltstörningar.

Budföringen fick utmärkt, 9,0. Platsliggande likaså, full poäng 10. Inkallningen var också nästan perfekt 10/9,5.

Dagens absoluta höjdpunkt och som gjorde mig riktigt stolt och glad – Ida gjorde en suverän linförighet och fick 9.5 av båda domarna. Jag har aldrig tidigare fått så höga poäng med någon av våra hundar på linförighet

Framförgåendet och platsläggandet blev 0, det har vi inte helt klart, men det är låg koeff. (2).

Ida var kvick ut på apporteringen och kom in lika snyggt, men satte sig tyvärr framför mig och fick neddrag till 6,0/5,0.

Hopp över hinder tränar vi med boll, klicker och target. Nu förväntade hon sig en boll, hon hoppade elegant över hindret och sprang iväg minst 10 meter. Det blev några dubbelkomandon och hon hoppade tillbaka, men här blev det en nolla, tyvärr. Det hade räckt med 6-7 så hade vi klarat uppflyttningen, nu fick vi 200 poäng och blev godkända.

Jag är väldigt nöjd med debuten men måste träna vidare för att få säkerheten i momenten. Det gäller både mig själv och Ida.

Vi kommer igen

Igår gjorde jag ett röjande i garderoben på övervåningen. Jag hade en svag aning om att där långt inne skulle finnas ett par längdåkningsskidor. Och det gjorde det. T.o.m. ett par tillhörande pjäxor. men icke stavar. Vi hade sett skidåkare ute på Kinnevikens snötäckta is och blev sugna att ta oss ut dit och åka skidor på längden för en gångs skull. Annars är det skidor utför som gäller.

Det hela började inte så bra, för jag fick en utskällning av Josef, Alice och Ida som heter duga. Jag såg tydligen himla konstig ut och speciellt när jag fösökte förflytta mej. Kan det bero på att jag hade mina slalomstavar ? Dessa är mkt. kortare så stilen blir ngt. framåtlutad. Senare testade jag med Gudruns längre gångstavar och då gick/såg det nog betydligt bättre ut och det tyckte nog hundarna oxå, för de lekte och busade med sin husse. Lite senare på em. åkte jag själv norrut på Kinneviken, uppåt Råbäck. Stundtals får jag in motoriken, så de gamla takterna kommer fram, men som sagt det är minst 20 år sen sist. Jag har fått “blodad tand” så det blir en tur med vovvarna idag oxå.

Måste köpa mej ett par riktiga stavar bara.