Det var milt, lerigt och lite duggregn. Ida, Lily och jag gick upp i “hagen” som ligger ovanför oss uppe på klippan/kleven.

Detta fantastiska naturreservat som ingår i Västerplana Storäng. En idyll, en oas oavsett vilken årstid. Här har vi varit med alla våra hundar och njutit allt sedan 1983.

Vi älskar den här platsensmiley

<!–
WriteFlash('http://idagallery.skyelice.se/#!album-332‘);
//–>http://idagallery.skyelice.se/#!album-332Naturreservatet där vi bor bär på en historia. Så här står det om denna idyll!

Västerplana storäng – branta stup, lummig lövskog,
betade hagmarker och spår efter bronsålderns Kinnekullebor

Naturreservatet Västerplana storäng sträcker sig drygt
fem km längs Kinnekulle sydvästra sida. En stor del av sträckan är den 20 meter
höga sandstenkleven som stupar mot Vänern. I branten växer en lummig men
svårtillgänglig lövskog med rikt fågelliv och de flesta av våra arter av
lövträd. Flera bäckar bildar små vattenfall när de faller ut över branten. En
avstickare från Kinnekulle vandringsled, som löper genom södra delen av
naturreservatet, leder till en utsiktsplats vid branten.

Ovan branten är marken flackare med en betad hagmark
med gamla lövträd. Ek är det vanligaste trädet men det finns också många
lindar. Kanske är området som vackrast på försommaren när marken täcks av
ramslökens snövita blombollar.

I området kan ett tränat öga se spår efter en mycket
gammal historia av odlingsmöda i form av stensträngar, rösen och terrasser.
Lämningarna är spår av forntida Kinnekullebors odlingar, 2000-3000 år
gamla.

Namnet Västerplana storäng kommer av den mycket stora
slåtteräng som en gång fanns mellan Vänern och Västerplana by. Ängen beskrevs
livfullt av Linné vid hans besök på Kinnekulle 1746. Naturreservatet är en av
få delar av den forna ängen som inte togs upp till åker under 1900-talet.
Säkerligen finns gamla ekar i reservatet som minns Linnés besök.