Tre ystra, glada collietjejer fastsatta i var sin sele och draglina vilken var fäst vid mitt midjebälte. Till det en spark, kamera och på vägen ned till sjön buskar och trädstubbar där linorna fastnade. Nere i viken var det stilla och vackert, snön gnistrade och isen var tillräckligt tjock och slät så vi gav oss ut. Vågade släppa loss Alice, som nu använder sina fyra ben, men haltar fortfarande, vilket är fullt naturligt med tanke på hur klent hennes högra bakben är. Det tar tid att få muskelmassan tillbaka.

Jag insåg ganska snart att även koppla upp Alice igen, hon ansåg sig ha betydligt bättre förmåga att röra sig än vad jag ville tro. Hjortar gömde sig i vassen och fasaner kacklade, det var inte att tänka sig att låta någon av dem gå lösa – de var alldeles för fokuserade på vassen och ljuden därifrån.

Jag lyckades ta mig hem igen, flickorna trasslade in sig ideligen, de hittade en massa hjortskit att äta. Tur att vi lämnade Josef hemma! Men vi hörde honom ropa, tyckte det var himla elakt att inte han fick vara med.

Men vi hade skoj tyckte Mary, Ida och Alice.smiley